|
|
|
| Historien om IF Elfsborg tog sin början så
tidigt som den 26 juni 1904.
Det var nämligen då som ett par grabbar i 14-15
årsåldern bestämde sig för att starta
ett eget fotbollslag. Laget fick namnet Borås Fotbollslag.
En av dom stora pådrivarna i bildandet var Carl
Larsson, som förutom fotboll även aktivt
utövade friidrott samt brottning. Larsson tyckte
emellertid att det redan fanns för många föreningar
innehållande stadsnamnet Borås vilket gjorde
att man 1906 bytte Borås
Fotbollslag till det nuvarande namnet IF Elfsborg. |
Ingen kunde väl ana då att laget
skulle spela i Allsvenskan redan 1926.
Men så blev det. Laget tog sig sakta men säkert
upp i seriesystemet och den 1 augusti 1926
var det äntligen dags för den Allsvenska premiärmatchen
för Elfsborgs del. Motståndare då var
de regerande Svenska mästarna Örgryte IS. Matchen
slutade tyvärr 1-0 till ÖIS. Elfsborgarna skulle
dock inte behöva vänta speciellt länge
på den första allsvenska poängen. Den
kom nämligen redan i den nästkommande match
då man lyckades spela 2-2 mot Landskrona Bois. Båda
målen gjordes för övrigt av Thure
Claesson. Första segern i Allsvenskan kom
därefter i den tredje omgången då man
hemmabesegrade Westermalms IK med hela 5-1. Elfsborg förvånade
nog många och laget lyckades faktiskt knipa en tionde
plats vilket gav förnyat kontrakt.
Det var också detta år som en av Elfsborgs
genom tiderna största profiler gjorde debut, nämligen
Sven Jonasson. Redan som
18-åring fick han chansen att visa sin skicklighet.
Han gjorde stora framsteg och landslagsdebuten avklarades
1934 mot Belgien. |
Sven Jonasson, legenden som gjorde 252 mål på
410 allsvenska matcher. |
1934, då laget firade
sitt 30 års jubileum blev ett lyckat år för
Elfsborg. Efter en svag start tog laget sig samman och
man slutade på en fin 5:e plats. Första medaljen
kom redan 1935 då man
knep en tredje plats efter Göteborg och AIK.
1936 kom det alla väntat
på! Äntligen var det Elfsborg tur att få
vinna Allsvenskan. Serien började med att man besegrade
Eskilstuna på bortaplan med hela 12-2 (Elfsborgs
största seger genom tiderna). Inför sista omgången
stod det klart att Elfsborg-AIK skulle bli en direkt avgörande
match om var guldet skulle hamna. Det var bara det att
AIK var tvungna att vinna med sex mål för att
gå förbi Elfsborg. Men så blev det inte.
Istället kunde Elfsborg lyfta bucklan till skyn efter
en komfortabel 4-1 vinst inför hela 16 348 åskådare.
Säsongerna efter blev Elfsborg 5:a respektive 4:a
innan det var dags igen. 1939
var Elfsborg överlägsna. Redan efter 18 omgångar
hade man ryckt åt sig en ledning på tio poäng.
Ledningen krympte till nio men guldet var aldrig hotat.
Säsongen därpå blev en snarlik repris,
fast den här gången satt seriesegern hårt
åt. Inför sista matchen hade man ett försprång
på 1 poäng gentemot IFK Göteborg. Så
för Elfsborg räckte det med oavgjort eftersom
man hade en bättre målkvot och oavgjort var
precis vad det blev. 2-2 borta mot AIK efter ledning i
paus med 2-0 för Elfsborg. Tredje guldet var säkrat!
1941 inträffade nästa
stora händelse. Det var den 25 maj som Sven
Jonasson gjorde sin 300:e match i svit! Ett rekord
som idag bara är rent teoretiskt möjligt att
slå med tanke på avstängningar mm. Tyvärr
bröts hans fina svit på 334 matcher i följd
pga. av utebliven permission under värnplikten. Samma
år invigdes även vår nuvarande arena
Ryavallen under kungliga förhållanden då
Gustav V själv fick
äran att inviga denna heliga plats. Tanken var att
arenan skulle invigas med en vänskapsmatch mellan
Sverige och Finland men pga. Finlands inblandning i kriget
ersattes de av Elfsborg. Ironiskt nog besegrade Elfsborg
Sverige med 2-1. Arenan fick även en lyckad debut
i allsvenskan. Elfsborg besegrade nämligen AIK med
1-0 efter mål av Gillis Andersson. Säsongen
totalt slutade med en fjärde plats, 6 poäng
efter Hälsingborg.
Säsongerna 1944 och
1945 slutade med två
andraplatser efter Malmö respektive Norrköping.
Säsongen därefter var det dags att ta ett stort
farväl. Det var nämligen Sven
Jonassons sista säsong i Gulsvart. Efter 19
år fick det vara nog. Jonasson
hade då spelat hela 410 matcher och gjort hela 252
mål!
Åren efter Svens avsked
blev tyngre. Elfsborg stred allt som oftast nere i botten
och lyckades med nöd och näppe hålla sig
kvar. Tragiskt nog åkte man ner i Division 2 (näst
högsta serien på den tiden) samma år
som 50-årsjubileumet skulle hållas. Men beslutsamheten
om att ta sig tillbaka så fort som möjligt
var stor. Året därpå slutade man dock
trea i Division 2 efter bl.a. Norrby som tog klivet upp.
Men det skulle inte dröja länge innan Elfsborg
åter var i fotbollens finrum. Sex år senare
vann man Division 2 på ett övertygande sätt
och tog sig efter visst besvär igenom kvalet. Vi
var nu framme vid år 1960.
Noteras kan förövrigt att fotbollen i Division
2 drog storpublik. Bl.a. sattes ett nytt rekord gällande
publik. I matchen mellan Örgryte och Elfsborg besökte
hela 32 257 personer Ullevi. |
1961
var man så tillbaka i allsvenskan igen. En comeback
som skulle bli något alldeles utöver det normala!
Allsvenskans nykomlig spelade respektlöst och det
skulle dröja ända till den sista matchen på
vårsäsongen innan förlustnollan suddades
ut av Norrköping på bortaplan. Inför starten
på höstsäsongen låg IFK Göteborg
i topp tätt följt av Elfsborg. De båda
lagen möttes den 17 augusti i en match som blivit
lite av en klassiker. Matchen slutade 5-5 inför hela
42 000 åskådare på Ullevi. Senare samma
säsong kom Elfsborg att sätta ett fint publikrekord
som står sig än idag. 22 654 åskådare
besökte Ryavallen då serieledarna IFK Norrköping
var på besök. Matchen slutade 3-0 efter bl.a.
ett mycket fint mål av Ove
Grahn.
Nästa hemmamatch kom en annan sak på tal. Då
sprack Elfsborgs fina hemmasvit då Hammarby var
ofina nog att vinna med 1-0. Detta var Elfsborg första
förlust på hemmaplan på över tre
år! Slutspurten på Allsvenskan blev rafflade.
Inför näst sista omgången kom dock avgörandet.
Elfsborg hade en ledning på tre poäng före
IFK Göteborg. Men IFK mäktade inte med att slå
Malmö FF och saken var klar. Bragden var ett faktum.
Med fem poängs marginal skrev Elfsborg in sig i historieböckerna
än en gång. Det var första gången
ett lag från Division 2 gick rätt upp och vann
Allsvenskan som nykomlingar! |
Ove Grahn var en av Elfsborgs mest tongivande spelare
under 60-talet. På 91 allsvenska matcher gjorde
han 62 mål. Därefter blev han proffs i Grasshoppers. |
De kommande säsongerna efter guldet blev lite upp
och ned. Året direkt efter guldet slutade med en
blygsam 7:e plats. Som om inte detta var nog höll
laget på att åka ur säsongen efter men
man grejade kontraktet efter att ha avslutat säsongen
bra under nya tränaren Dan
Waern.
1965 var man dock tillbaka
i toppen igen. Elfsborg blandade och gav. Bl.a. körde
man över Sundsvall med 8-1. Fyramålskytt i
den matchen var Lars Heineman.
Dessutom fick IFK Göteborg känna på boråsarnas
styrka då man körde över även Götet
med 6-0. Inför sista omgången hade Elfsborg
chans på guldet. MFF hade dock ett försprång
på en poäng. Och i takt med att Malmö
gjorde mål på Göteborg sjönk Elfsborgarnas
intensitet. Matchen mot Örebro slutade 0-0 och Malmö
tog hand om guldet. Noterbart var förövrigt
att Elfsborg endast använde sig av 12 spelare under
den säsongen. Tyvärr för Elfsborgs del
försvann storskytten Ove Grahn
till Grasshoppers efter säsongens slut. |
Trots att bl.a. Ove
Grahn lämnat klubben så lyckades man
knipa en tredje plats året därefter. Noterbart
var även att Elfsborgs Gert
Christiansson prickade in föreningens 1500:e
Allsvenska mål inför storpublik hemma på
Ryavallen (19 000).
Efter 1966 gick det sedan
sämre. En 7:e respektive 6:e plats. 1969
var man sedan nära på att åka ur serien.
Men efter en viktig bortaseger mot jumbon IK Sirius räddades
kontraktet. Säsongen därpå lyfte dock
laget igen och slutade på en fjärde plats,
fem poäng efter Malmö FF som stod som vinnare.
Året därpå floppade laget totalt. Man
hamnade först på en 11:e plats och degraderingen
blev ett faktum. Sejouren i tvåan blev dock kortvarig.
Redan året därpå var man tillbaka igen.
Elfsborg blev efter comebacken 1973
ett stabilt allsvenskt lag igen. Inga direkt framskjutna
placeringar dök dock upp förrän 1977
då man krigade sig till "Stora silver",
Malmö FF var som vanligt i vägen, men Elfsborg
var aldrig nära guldet. Malmö vann till slut
med hela 7 poäng. Årets match denna säsong
var nog utan tvekan 2-1 segern borta mot IFK Göteborg
borta inför 48 200 åskådare på
Nya Ullevi. |
Fantastiska 48 296 åskådare hade tagit sig
till Nya Ullevi i Göteborg för att beskåda
västderbyt mellan IFK Göteborg och IF Elfsborg
som Elfsborg vann med 2-1 efter mål av Christer
Hellqvist och Thomas "Gällstad" Johansson.
Säsongen för övrigt var en verklig ljuspunkt
i klubbens historia då man vid säsongens slut
stod som serietvåa och därmed erövrade
stora silver. |
En av Elfsborgs största spelare genom tiderna, Thomas
Ahlström, vann skytteligan 1983 på 16 mål. |
1979
var det så dags för jubileum. 75-årsfirandet
kryddades med en tredje plats i serien. Halmstad tog lite
oväntat hand om Guldet före IFK Göteborg.
Elfsborg var länge med i slutstriden men två
onödiga förluster mot Åtvidaberg och AIK
satte stop för guldtankarna. Thomas
Ahlström skrev sedan på för grekiska
Olympiakos!
80-talet inledde Elfsborg med en 6:e plats. Året
därpå var det dags för kvaldramatik igen.
Häcken stod för motståndet och det var
hårt in i det sista. Elfsborg vann bortamötet
med 1-0 och säkrade kontraktet via 1-1 hemma. Dessutom
var man i final i Svenska Cupen. Men i finalen blev Kalmar
för svåra (förlust med 4-0).
Desto roligare avslutades nästkommande säsong
med en finfin tredje plats.
Detta är förövrigt Elfsborg senaste medalj,
men förhoppningvis inte den sista. Inför nästkommande
säsong var förhoppningarna stora på Elfsborg,
men mer än en blygsam 7:e plats mäktade man
inte med. Detta räckte i och för sig till slutspel,
men väl där tog det slut i kvarten mot IFK Göteborg.
Enda glädjeämnet var väl då att Thomas
Ahlstöm kammade hem skytteligan. |
Säsongen därpå blev det nerflyttning
efter hård kamp med bl.a. Öster och Örgryte.
Elfsborg ner i tvåan tillsammans med Gefle IF. Sejouren
i "tvåan" blev inte långvarig. Elfsborg
vann serien och kvalmotståndare var Västerås
SK. Elfsborg körde över dom totalt, 5-2 borta
följdes upp med 4-0 hemma. Åter i Allsvenskan
löd orden.
Men comebacken blev inte som förväntat. En tionde
plats och året därpå var det dags att
kliva av igen! Men nu hette serien Division 1 (Infördes
1988). Här låg
laget kvar tills 1996, året
då undertecknad började intressera sig för
fotboll för fullt. Inför sista matchen hade
Elfsborg allt i egna händer och trots 0-0 hemma mot
Kalmar FF så visste jublet inga gränser. Vi
var tillbaka. Det anmärkningsvärda var även
att Ljungskile lyckades knipa en Allsvensk plats, laget
som i efterhand kallats för lilla "Åshöjdens
BK". En av Elfsborg mest framgångsrika spelare
1996 Mathias
Svensson försvann utomlands. Även bolltrollaren
Nemanja "Mance" Miljanovic
provade på lyckan utanför Sveriges gränser,
men övriga truppen hölls i stort sett intakt. |
Återkomsten i Allsvenskan blev bättre
än många väntat. I första matchen
besegrades IFK Göteborg inför storpublik på
Ryavallen med hela 3-0 efter att smått legendariske
Moses Nsubuga blivit premiärskytt.
Elfsborg förlustnolla höll sig dessutom bra
länge. Men som de flesta nykomlingar kom svackan
som förstörde allt. Laget rasade ner i tabellen
och slutade till slut på en hedersam 7:e plats.
Åren därpå slutade med en 10:e respektive
9:e plats. Noteras bör kanske också att Djurgården
och Hammarby gjorde comeback. Hammarby ledde länge
serien 1998, men föll
på mållinjen.
År 2000 kom sedan ett
litet framsteg. Elfsborg började spela fotboll som
på gamla stora dar. Bra kortpassningsspel och då
stjärnor som Fredrik Berglund
och Anders Svensson dominerade
tillsammans kom också resultaten. I sista omgången,
med en halvtimme kvar att spela var man ett tag uppe på
andra plats. Men i och med att AIK kvitterade till 1-1
på Råsunda gjorde att laget föll till
en 5:e plats. Fredrik Berglund
vann dock skytteligan på 18 mål. Århundradets
första guld gick till Halmstad BK sedan de säkrat
guldet genom att besegra just Elfsborg på bortaplan
med 2-0. |
Saknaden av Anders Svensson och Fredrik Berglund blev
stor för Elfsborg. Det var en omöjlighet att
ersätta två spelare som tillsammans stått
för 28 mål föregående säsong.
Anders lämnade Elfsborg för att pröva lyckan
i Southampton och Fredrik i holländska Roda. |
Inför säsongen 2001
trodde nog många att Elfsborg skulle tappa firma
Berglund/Svensson men då säsongen startade
fanns båda kvar i truppen. Säsongen började
med en säker 3-0 seger borta mot Norrköping
efter tre mål av just den nämnda duon. Årets
största händelse blev dock Finalen i Svenska
Cupen. I en rafflade final match på Stadsparksvallen
i Jönköping tog Elfsborg hem första titel
på 40 år. Men det satt hårt åt.
Matchen slutade 1-1 och gick sedan till straffar. Dessa
började med att Elfsborg brände de två
första. Men AIK hade nerverna på utsidan och
Elfsborg kom ikapp. AIK hade ytterligare en chans i 9:e
omgången att avgöra men Benjamin
Kibebe kunde inte överlista Johan
Wiland. Istället avgjorde Elfsborg i den 12:e
omgången (efter 24 straffar), eller snarare så
missade AIK. Sharbel Touma
sköt i stolpen och saken var klar, en helt underbar
känsla! Första titeln på 40 år,
klart man firade den!
Detta kunde ha blivit pricken över i:et för
Elfsborg denna säsong. Men i och med framgångarna
uppmärksammades spelare som Anders
Svensson och Fredrik Berglund.
Dessa två förhandlade till sig kontrakt med
Southampton respektive JC Roda. Sköna miljoner för
Elfsborg, men man tappade verkligen två lirare.
Anders Svensson avsked var
dock en stor fest. Vid ställningen 2-2 hemma mot
IFK Göteborg drog han på ett långskott
från 30 meter som letade sig in. Snacka om lyckat
avslut. I och med segern i Svenska Cupen fick Elfsborg
även chansen att pröva på spel i UEFA-cupen
för 5:e gången i klubbens historia. Aldrig
tidigare hade man dock tagit sig längre än till
kvalomgången där det varit stopp. Kvalmotståndare
för den här gången blev estniska Trans
Narva som man besegrade med 3-1 på bortaplan. Pga.
att Elfsborg använt sig av en oregistrerad spelare
skrevs dock segern till Narva med 3-0 vilket satte stor
press på Elfsborg inför hemmamötet. Grabbarna
tog sig dock samman och körde över esterna med
hela 5-0 och klubbens första "riktiga"
UEFAcup-slutspel var ett faktum. I första omgången
tog det dock tvärstopp. Legia Warszawa blev alldeles
för svåra och efter 1-4 borta och 1-6 hemma
var cupäventyret över. Den allsvenska säsongen
höll dock på att sluta illa. Efter strul med
ytterligare oregistrerade spelare fråntogs Elfsborg
2 poäng. Dessutom försämrades målskillnaden.
Men man grejade kontraktet i sista matchen mot Norrköping
efter matchens enda mål inprickat av nyförvärvet
Jurica Siljanoski.
Säsongen 2002 inleddes
egentligen redan direkt efter att Siljanoski
sparkat Elfsborg till nästa års allsvenska.
Elfsborgs värvningsfabrik började arbeta för
högtryck och det ena nyförvärvet efter
det andra presenterades. De stora talangerna Lasse
Nilsson från Brage, Fredrik
Stenman från Västerås och Jonas
Lundén från IFK Göteborg värvades
tillsammans med mer rutinerade spelare som Hasse
Berggren och Magnus Samuelsson
från Haugesund. Dessutom plockade man upp en ny
målvakt (Anders Jonsson
från Tidaholm) efter det att gamle trotjänaren
Anders Bogsjö inte fått
förnyat kontrakt. Dessutom fick Anders
Grönhagen jobbet som ny tränare. Säsongen
inleddes strålande med bortasegrar mot AIK (2-0)
och Blåvitt (2-1) och oavgjort hemma mot HBK (1-1).
Därefter började kräftgången för
gulsvart. Efter 10 matcher utan seger var man nere i bottenträsket.
Pga. problem med skador, framförallt i backlinjen
fick man ingen kontinuitet i laget. När man började
få ordning på detta samtidigt som gamle skyttekungen
Hasse Berggren började
sätta lite strutar började Elfsborg så
sakteliga avancera i tabellen. Inför sista omgången
låg man 7:a och hade egentligen ingenting att spela
för. För motståndet stod Djurgården
som spelade för guld och hade med sig det största
bortaföljet i svensk historia. Inför över
17 000 åskådare besegrades Elfsborg med 2-0
och guldet gick till Djurgården, Elfsborg halkade
ner till en 10:e plats. |
Inte heller 2003
blev någon succé för Elfsborg i Allsvenskan
då man för 3:e året i rad slutligen hamnade
på 10:e plats. Istället skulle det visa sig
att cupspel var Elfsborgs melodi denna säsong då
man återigen stod som slutsegrare i Svenska Cupen
för andra gången på tre år. Detta
efter att man besegrat skrällaget Assyriska
på Råsunda efter en alldeles underbar match
där Elfsborg kontrollerade matchen fullständigt.
Matchen slutade 2-0 och Lasse Nilsson
blev stor matchhjälte genom att göra båda
målen. Insatsen i cupen blev inte sämre av
att Elfsborg spelade samtliga matcher på bortaplan
och hade en total målskillnad på 23-4.
Inför säsongen 2004
värvade Elfsborg ett nytt, ungt tränarpar med
Magnus Haglund som chefstränare
och Peter Wettergren som
assisterande tränare. Elfsborg blandade och gav denna
säsong med katastrofal inledning av Allsvenska, en
rejäl uppryckning i mitten och poängmässigt
sett en dålig avslutning som till slut gav en 9:e
plats. Svenska Cupen blev ett fiasko med respass redan
i omgång tre mot Friska Viljor.
Dessutom gjorde man sitt sjätte deltagande i UEFA-Cupen
där man slog Glentoran
från Nordirland med totalt 3-1 i andra kvalomgången
och därefter åkte ut mot kroatiska Dinamo
Zagreb med totalt 2-0 i första omgången.
Haglund införde dock
spel i Elfsborg som lovade gott inför framtiden. |
Magnus Haglund var bara 30 år när han fick
jobbet som chefstränare för Elfsborg. Han fick
en tuff start men vände ett hopplöst läge
till snack om SM-Guld. |
|
Säsongen 2005 blev
starten för en ny era för Elfsborg. Med ett
nytt, fräsch tränarpar som fått köra
in sig ett år, med starka ekonomiska och kompetenta
krafter bakom föreningen, med nygamla hemvändare
(Anders och Mathias
Svensson) och framförallt Sveriges bästa
och modernaste arena (Borås
Arena) storsatsade man för framtiden. 2005
blev ingen sportslig framgång för Elfsborg,
men ekonomiskt, intressemässigt och publikmässigt
en succé. Nu pratades det inte längre om
att vara ett stabilt mittengäng och vara nöjt
med detta, nu pratades det om SM-Guld senast 2007.
Det stora målet SM-Guld
infriades dock redan 2006
efter en sanslöst rafflande guldstrid där
Elfsborg slutligen bärgade klubbens 5:e SM-tecken
med en poängs marginal till 2:an AIK.
Klubben hade inför säsongen gjort två
klassvärvningar i form av försvarsjätten
Andreas Augustsson och
passningsgeniet Stefan Ishizaki
vilka båda två hade stor delaktighet i guldet.
Under sommaren gjordes ytterligare en succévärvning,
mittbacken Jon Jönsson
från Malmö FF.
Elfsborg förlorade endast två matcher denna
säsong och hade ett grundspel och en trygghet i
försvaret som inte funnits i Elfsborg sedan 60-
och 70-talet. Guldmatchen i sista omgången mot
Djurgården (seger
med 1-0) inför ett fullsatt Borås Arena kommer
alltid att förbli en klassiker.
Under den allsvenska säsongen 2007 lyckades Elfsborg
inte komma upp i samma nivå som året tidigare.
Man blandade bländande spel med riktiga djupdykningar
samtidigt som man inte riktigt klarade av pressen som
mästare. Dock var laget med i snacket om guldet
frånsett de allra sista omgångarna, men
tappade under hösten mark med endast 5 poäng
under omgång 19-25. I sista omgången tog
man sig dock samman och säkrade ett brons i och
med 2-1 mot Malmö FF.
Säsongens stora händelser utspelade sig i
stället på den internationella scenen med
spel i Champions League-kvalet och UEFA-Cupens gruppspel.
Efter att ha besegrat de Nordirländska mästarna
Linfield och Ungerns dito
Debreceni ställdes
man i 3:e kvalomgången av Champions League mot
spanska Valencia och fick
där se sig besegrade med totalt 5-1. I UEFA-Cupens
gruppspel lyckades gulsvart endast knipa en poäng
(hemma mot AEK Aten) och
hamnade därmed sist i gruppen.
Elfsborg tippas ideligen som segeraspirant i Allsvenskan
säsongerna 2008-2011 och framförallt som de
absoluta favoriterna till guldet säsongerna 2010
och 2011. Man lyckas dock inte riktigt infria förväntningar
trots lysande spel på hemmaplan. Bortaspelet gäckar
föreningen varför man inte räcker ända
fram. Dock radar man upp medaljplaceringar och kvalificeringar
till Europasspel. Säsongerna 2006 till 2011 har
man placeringarna 1, 4, 2, 3, 4, 3 i Allsvenskan.
2012 lyckas man dock äntligen,
man tar klubbens 6:e SM-guld efter att ha haft ledningen
i stort sett genom hela säsongen. Endast ett par
omgångar från slutet var både Häcken
repsektive Malmö förbi. Inför sista matchen
hemma mot Åtvidaberg var dock ledningen ner till
Malmö två poäng och då Malmö
förlorade borta mot AIK med 2-0 spelade det ingen
roll att Elfsborg bara fick 1-1. Saken var klar, inför
en fullsatt Borås Arena, bärgades guldet.
Kommande säsonger har Elfsborg inte på allvar
lyckats utmana om guldet, trots kval till Champions
League och satsningar med flera etablerade spelare 2013
lyckades man inte nå de högt ställda
förväntningarna utan misslyckades med att
ta sig till Champions Leagues gruppspel och slutade
6:a i Allsvenskan. Inför 2014
rensade man rejält i spelarleden och "startade
om" med en grundstomme av erfarna spelare och ett
helt koppel unga, lovande spelare ur egna led. Glädjande
nog lyckades man återigen vinna Svenska Cupen,
men när säsongen summerades hamnade allt i
skymundan av managern Klas Ingessons
tragiska bortgång. Säsongerna 2015-2017
vittnar istället om att Elfsborg har problem
försvarsmässigt och därmed uteblir de
stora framgångarna i både Allsvenskan och
cupen.
|
|
Skrivet av Erik Blomkvist och
Kenneth Nygren 2018-02-04
|
|
|
