Supporterintervjun - Johan Nilsson

Här får du som besökare chansen att varje vecka lära känna en guligan från något av landets alla hörn. Denna vecka har turen kommit till Johan Nilsson från Göteborg.

Hur kommer det sig att du blev Elfsborgare?

Det klassiska, farsan tog med mig på matcherna när jag var liten. Vi bodde på Sjöbo (och flyttade senare till Fristad). Jag minns inte vilken som var den första matchen, men det var i början av 70-talet. Riktigt frälst blev jag de sista åren på 70-talet då Elfsborg hade ett kanonlag.

Hur är du som person på läktaren?

Lever med, kan inte låta bli att ropa till spelarna ”Spela ut till vänster!” och liknande. Trots att jag naturligtvis fattar att de inte hör.

Beskriv hur en bra supporter ska vara.

Jag klippte sönder tidningar till konfetti redan på 70-talet så jag gillar verkligen dagens tifokultur. Sen är det förstås det gamla vanliga, att man ska stötta även i motgång och så. Men jag vill även lyfta fram rätten att vara kritisk mot den egna klubben. Supportrar (och sponsorer) är dom som betalar för verksamheten och vi har rätt att granska styrelse, lagledning osv hårt.

Är du en person som lätt gnäller och kräver tränarens avgång då det går dåligt för laget?

Nej, dels fattar jag mer och mer hur destruktivt det är med gnäll. Sen tycker jag rent allmänt att en tränare alltid måste få ett par år på sig att forma laget. Tre år är minimum för en tränare. Där är jag kritisk mot föreningen: vi har bytt tränare alldeles för ofta de senaste åren. Har man gett en kille förtroendet måste man stå för det. (Enda undantaget är KGB som aldrig borde ha anställts och inte sparkades en dag för tidigt.)

VG är samlingsplatsen för oss Elfsborgare. Hänger du med i allt som skrivs?

Ja!

Ungefär hur många matcher ser du live per år?

10-15. Det varierar med hur många göteborgslag som ligger i allsvenskan.

Elfsborgsmål du aldrig glömmer.

Thomas Ahlströms 1-0 mot Blåvitt efter 16 sekunder 1979 (tror jag). Moses Nsbugas 1-0 mot samma lag i premiärmatchen 1997. Och Anders Svenssons 3-2 mot Blåvitt i avskedsmatchen.

Lyckligaste ögonblicket som Elfsborgare?

Säsongen 1979. Då slogs Elfsborg om guldet och publiksnittet på Ryavallen hamnade över 10 000 (har inte hänt sedan dess). Dessutom våren 1997. Vi var äntligen tillbaka i allsvenskan, spelade fantastisk fotboll och ledde tom serien ett tag. Måste jag välja ett enda ögonblick blir det nog premiärmatchen 1997.


Match jag helst av allt vill glömma.
0-3 och totalt utspelade av IFK Göteborg i år.

Vi frågar / Du svarar:

Ryavallen: Har definitivt gjort sitt. En kvarleva från det förflutna.
Guliganerna: Kämpar bra men behöver bli fler.
Sittplats: Sega typer.
Bengaler: Onödigt
Bortaresor: När hela centralplan var full av bussar som skulle till Gbg inför matcherna mot IFK på 70-talet. Det var över 40 000 på Ullevi varav kanske 7-8 000 gulingar.
Allsvenskan: Livet skulle vara otroligt tråkigt utan den.

Sammanställd av Kenneth Nygren och Erik Blomkvist 2004-08-17