Supporterintervjun - Jan-Ove Sjöberg

Här får du som besökare chansen att varje vecka lära känna en guligan från något av landets alla hörn. Denna vecka har turen kommit till Varbergsguliganen Jan-Ove Sjöberg.

Hur kommer det sig att du blev Elfsborgare?

Min far tog med mig till Ryavallen helt enkelt. Det måste varit 1970 eller 1971. IFE mötte Hertha Berlin i turneringen som nu heter UEFA-cupen, vad den hette då minns jag inte. Men fotbollen låg varmt om hjärtat och trots att det blev  förlust med 1-4 så blev jag Elfsborgare för alltid den kvällen. Dessutom påverkades jag litegrann av min några år äldre bror och inte minst min far som hade konverterat från Helsingborgs IF (där han var född) till Elfsborgare.

Hur är du som person på läktaren?

Samlad och balanserad. Oftast på ståplats tillsammans med mina vänner i Varbergsguliganerna. Kanske en öl innan match och kaffe i pausen. I övrigt koncentrerad och fokuserad på vad som händer. Jublande glad vid Elfsborgsmål, applåderar inte när motståndarna gör mål!

Beskriv hur en bra supporter ska vara.

Gul! Men jag tycker dessutom att han eller hon skall ha ett engagemang för det ädla spelet fotboll. I stort är väl de flesta supportrar bra, de som kallar sig supportrar och bara är ute efter slagsmål eller någon annan form av våldsinslag är inga supportrar! Det är dessvärre en avigsida som fotbollen har fått mycket negativ uppmärksamhet för. Men jag har en bred tolerans för alla lags supportrar men i takt med fotbollens uppsving de senaste åren följer det tyvärr med en klick som inte har på en fotbollsarena att göra. Dessa tycker jag inte om! Men i övrigt skall en supporter vara som jag hoppas att folk är mest, glada, toleranta och vidsynta vad gäller andra människor och dess övertygelser.

Är du en person som lätt gnäller och kräver tränarens avgång då det går dåligt för laget?

I den direkt spontana uppkomna reaktionen är jag nog gnällig. Visst kan jag spy galla (fast fortfarande ganska balanserat hoppas jag) över både tränare och spelare efter en förlust. Men det är nog bara ett känslomässigt reglage jag använder mig av. Med tid för eftertanke brukar jag ganska snabbt "glömma" en förlust och fokusera framåt istället. Det är ju det som är fördelarna med fotboll, det tar aldrig slut. Nya matcher nya förhoppningar.

Det är ju alltid match veckan därpå under seriespel och då brukar jag tänka, den matchen vinner vi. Jag har dessutom alltmer börjat fundera i ett längre tidsperpektiv, "Rom byggdes inte på en dag". Men om framgångar helt uteblir under alltför lång tid finns det alltid risk för att tappa sugen antar jag.

VG är samlingsplatsen för oss Elfsborgare. Hänger du med i allt som skrivs?

Ja, jag hänger med. En i mitt tycke alldeles ypperlig sida med många fyndiga inlägg och en outsinlig källa att hämta den senaste informationen ifrån. Med VG (som jag hittade för 5-6 år sedan) har engagemanget ökat markant. Jag skriver själv inlägg emellanåt. Dessutom är det oerhört kul att ibland få ett ansikte på en del skribenter, något som har revolutionerat hela det internetbaserade fotbollsintresset.

Ungefär hur många matcher ser du live per år?

De senaste åren runt 20 stycken. Då jag inte bor i Borås men har ett antal vänner i Varberg (som också är Elfsborgare) så har fotbollsresorna blivit en del av vardagen på något sätt. Vi fyller numer alltid en bil och åker till Borås, Göteborg och oftast också till Skåne eftersom det geografiska läget är ganska gynnsamt för oss. Hade jag behövt åkt ensam hade antalet matcher minskat markant. Det skulle inte vara lika kul då.

Elfsborgsmål du aldrig glömmer.

Alla. Men givetvis glömmer man en hel del. Det vore väl en dödssynd att inte nämna Anders Svensson´s mål på Ryavallen mot MFF hösten 1999. Men nu är det som det är, minnet är inte alltid det bästa och för att inte snärja in mig alltför mycket i spekulationer så vill jag nämna Lasse Nilsson´s 2-1 mot Öster förra sommaren. En match vi skulle vinna men som länge såg ut att bli 1-1. Segermålet var inte speciellt vackert men gjorde resan Växjö-Varberg till en triumfärd genom Småland och Halland. Berggren´s båda mot AIK samma sommar naturligtvis men valet måste väl ändå slutligen bli 2-0 av ovan nämnda Nilsson på Råsunda i cupfinalen mot Assyriska i höstas. Första gången jag fick uppleva ett guld med Elfsborg på plats. Missade av olika anledningar den förra cupfinalen :-(

Lyckligaste ögonblicket som Elfsborgare?

Råsunda 2003-11-01 efter slutsignalen! Visst var det speciellt också den gången 1977 då det var över 50 000 på Nya Ullevi och vi vann med 2-1. 10 000 Boråsare på plats men med åldern blir man också mer sensitiv......Förresten hoppas jag att det lyckligaste ögonblicket inte har varit ännu. Blir det inte guld i år blir det säkert så nästa år. Då blir jag lycklig.


Match jag helst av allt vill glömma.

Färskast i minnet är väl 1-5 mot MFF häromveckan. Hemmaplan och med en god vän (MFF:are) på plats var inte kul. Sedan är det väl som så att många förluster är lätt att glömma och lika bra så. Sedan minns jag en match på Örjans Vall, eller i själva verket är det nog två. 1976 (gissningsvis) fick vi stryk med 0-1 efter mål i absoluta slutminuten. Det var inte kul efteråt då jag och en känd skribent på VG (Odhström) fördrev hela natten på Halmstads gator eftersom det inte gick något tåg hem. Samma arena, samma lag fast bara för några år sedan, 0-1 på straff i slutsekunderna. Den gången kom jag hem men blev tvungen att sitta bredvid en annan god vän som är HBK:are......

Vi frågar / Du svarar:

Ryavallen: Nostalgi på ett sätt. Tråkig på ett annat och inga tårar faller efter att den faller.
Guliganerna: Få men med en potential. Snälla, ingen huliganism där inte.
Sittplats: Lite tråkigt. Ibland bekvämt men som sagt, tråkigt.
Bengaler: Nix! Effektsökeri, för mycket "ickefotboll".
Bortaresor: Trevligt. Åker på geografiskt någorlunda nära matcher. Oftast med bil, då och då med Guliganernas buss.
Allsvenskan: Idag inte så kul med tanke på tabelläget. Blir förhoppningsvis roligare.

Sammanställd av Erik Blomkvist 2004-05-03